Välkommen till Theodor Foto

Synpunkter på inscanning av historiska bilder i hembygdsmiljö

Referensverk
I ett samverkansprojekt mellan Kungl. biblioteket, Nationalmuseum, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet 2001 - 2002 har man mycket noggrant gått igenom alla rimliga aspekter på scanning. För den som vill tränga in i området rekommenderas att studera projektets rapport. Rapporten heter " Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan ", ISBN 91-631-3387-3. Rapporten har i sitt kapitel " kvalitet och standard" delat upp sitt arbete i filformat, produktionstekniska metadata, kvalitet på bildfiler, färghantering, autencitet, att bevara digital information och bästa arbetssätt. När man har gått igenom rapporten kan det ändå behövas en avstämning av ett antal parametrar för vårt område ( hembygdsmiljö).

Syfte
Att man beslutar sig för att överföra en bild i digital form kan vara orsakad av olika motiv. Ett enkelt fall är att man vill kunna visa bilden på internet. Då gäller att man scannar bilden för att kunna behandla ( korrigera ) den först i ett bildbehandlingsprogram och sedan ge bilden presentationsstorleken t ex en bredd på 700 pixlar innan den lagras. Lagringen görs normalt med en komprimering som anpassas till kvalitetskraven och den individuella bilden. Ett mer komplicerat fall är att man överför bilden i digital form för att på det sättet skapa ett nytt original. Orsaken kan vara att man vill ersätta ett original som åldras för snabbt eller att man bara får låna ett original och inte kan räkna med att lånet kan upprepas. Det är det senare fallet, att skapa ett nytt original för en framtida nu okänd användning, som skall diskuteras här.

Mål
Man kan grunda sin scanning på olika principer t ex hur bra kvalitet har jag råd att lagra, vilken information kan jag maximalt få ut av ett analogt original och slutligen vilken är den framtida mest krävande användningen som jag kan förutse. Läsaren skall få synpunkter på val av princip och en rimlig vägledning för sitt val av scanningsparametrar. För bästa arbetssätt vid scanningen hänvisas till rapporten " Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan ", ISBN 91-631-3387-3.

Allmänt
En fotografisk bild återgiven på ett papper, en film eller en glasplåt innehåller alla olika mängder informationsmöjlighet per ytenhet. Infomationsmöjlighet är både detaljrikedom och nyansrikedom. Vid scanning mäter man detaljrikedom i ppi, pixel per inch. Varje sådan pixel innehåller information om nyansen, mätt normalt som 3 färger, vardera med ett mätvärde på 8 binära bitar, totalt 24 bitar per pixel. Helst vill man scanna en bild så att man får tillräckligt antal pixel för utskriften utan ytterligare skalningar. På skrivarsidan skall man välja utskriftskvalitet så att även fina delar av bilden återges bra. De vanliga bläckstråleskrivarna i sin enklaste form sätter en färgpunkt av 4 färger eller inte i varje steg. Man mäter finheten i dpi, dots per inch. Även om skrivarna snabbt utvecklas med fler färger och stora och små droppar, så är ändå en pixel mer informationsrik än en dot, dvs begreppen kan inte enkelt blandas. Själva motivet för att scanna in bilden är att den skall kunna skrivas ut i framtiden och därmed vet vi inget om den framtida skrivartekniken annat än att den är bättre än dagens. För seriemässig scanning får man förlita sig på tumregler som i extremfall varieras ( ex speciellt viktiga bilder ).

Scanning av fotografier på papper
Förutom ppi värdet måste också mätnoggrannheten i varje pixel anges, dvs med hur många bitar skall man sträva efter att mäta värdet på varje färg , 8 bitar, 10 bitar, 12 bitar osv. Papper som scannas med reflektion anses inte kunna återge en större dynamik mellan ljust och mörkt på mer än högst 2. Med 8 bitar blir dynamiken ; log (1/ 1/256 ) = 2,4, dvs inscanning med mer än 8 bitar effektivt behövs inte. En bild som behöver korrigeras kan vinna på att skannas med fler bitar än 8. I efterarbetet i bildbehandlings-programmet kan man komma att förbruka ett antal steg. Det man sparar efter korrigering kan begränsas till 8 bitar men den som vill vara på säkra sidan väljer 16 bitar.
En dokumenterad tumregel är: Scanna med 200 scanner pixel för varje tum som skall skrivas ut. Man måste således bestämma sig för hur stor bild man skall kunna skriva ut någon gång i framtiden. Ett sätt att lösa den osäkerheten är att hävda att originalstorleken är optimal och scanna efter den. Ett annat sätt att tänka är att om bilden skall ställas ut eller studeras i detalj så vill man ha den i minst A4 storlek. Säg att man väljer 20 *28 cm så ger det en bildfil på 10 Mbyte med 24 bitars färg och 3,35 Mbyte svartvitt. Skrivarmaterialet blir hela tiden bättre så om man har bilder med mycket fina detaljer kan man få ett något bättre resultat genom att scanna med 300 scannerpixel för varje tum som skall skrivas ut. ( Bilden blir då också tryckbar i en kvalitetsbok.) Det ger en bildfil enl ovan på 23 Mbyte.
För kvalitetsbilder föreslås tumregeln;

Scanning av fotografier på papper
Oavsett bildstorlek väljer man en scanning som ger en bildfil på minst 23 Mbyte med 24 bitars färg och minst 15 Mbyte med 16 bitar upplösning för svartvitt.

Scanning av fotografier på film och glas
Dynamiken på film ( och glas ? ) är större än papper men det är ändå bara extrema filmer som förmår återge en dynamik större än 2,4 och motsvarande 24 bitar. Det är svårt att förutse användning av mer än 24 bitars färgnoggrannhet så varje sådant fall får betraktas som specialfall. Som standard används 24 bitar. För svartvita negativ/glasplåtar kan det löna sig att spara scanningen i 16 bitar vilket kan väljas för att öka marginalerna. ( Det lär dock inte finnas videokort som arbetar med mer än 8 bitar så skillnaden kommer inte fram på skärmen ) En dokumenterad tumregel är: Scanna med 200 -300 scanner pixel för varje tum som skall skrivas ut. Förs samma resonemang som för pappersbilder föreslås tumregeln; Oavsett filmstorlek väljer man en scanning som ger en bildfil på ca 23 Mbyte med 24 bitars färg och 15 Mbyte svartvitt med 16 bitars gråskala.

Scanning av fotografier på film och glas
Oavsett filmstorlek väljer man en scanning som ger en bildfil på minst 23 Mbyte med 24 bitars färg och minst 15 Mbyte med 16 bitar upplösning för svartvitt..

Lagring av digitaliserade bilder
Senast när bilden skall sparas skall man välja färgrymd, kod och ev komprimering. Som färgrymd föreslås att Adobe RGB 1998 som håller på att inarbetas som svensk de facto standard används. Det är det RGB alternativ som också ger den största färgrymden. Användning av tif utan komprimering är det alternativ som kräver mest utrymme, men som också garanterar att bilderna inte förvanskas.
Spara i tif utan komprimering och vid färg välj färgrymden Adobe RGB 1998.

Arkivering av digitala bilder
Den digitala bildinformationen kräver stor aktsamhet för att kunna bevaras under lång tid. Lagrar man informationen på en normal hembränd CD så måste man även för en kvalitets CD räkna med att den inte håller mer än 3 - 5 år innan den måste brännas om. Det finns speciella CD och DVD-skivor som är gjorda för långsiktig lagring. Scandinaivian photo säljer "Delkin CD-R Archival gold, i 25-pack för 895 kr (35,80kr/st) jan 2011 som uppges klara upp till 300 år. På "www.fotobrenner.de" finns fler alternativ bl a Kodak DVD-R Professional gold, 10-pack för 22,99 Euro som anges till arkivsäker 100 år.
Man kan också nå lång livslängd om man arbetar med att först producera en master och sedan producera CD skivor i en speciell process. Detta är dyrt och inte aktuellt för hembygdsföreningar.
Länsmuseet erbjuder hembygdsföreningarna i länet att lagra sina digitala original på museets servrar vilket ger mycket stor säkerhet. Det är dessutom inte kostnadsbelagt. Kontakta Hembygdsförbundens IT-grupp för närvarande Olof Ulander.

Not 2 Bilder från digitala kameror faller utanför ramen för inscanning men blir successivt allt viktigare att lagra varför de kan nämnas. Man arbetar för närvarande med 4 till 14 Mpixel där varje pixel beskrivs med upp till 12 eller 16 bitar per färg. Bilder lagrade i tif kräver kanske 30 till 100 Mbyte filutrymme. I analogi med ovan så behålls dessa bilder i orginalstorlek eftersom varje använd bit är informationsbärare. OBS lagring i tif.

Not 3 Hur man ställer in sin scanner i övrigt och vilka parameterar man väljer att bearbeta i scannern kontra bildbehandlingsprogrammet behandlas inte men är självklart också viktigt. För att ex utnyttja sina 8 bitars mätnoggranhet bör vit och svartpunkt ligga rätt redan i scanningen. Det kan kontrolleras med histogram efter den automatiska mätningen. Vid behov väljs en manuell inställning av vit och svartpunkt. ( Redovisas utförligt i rapporten "Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan"). Vidare bör man ta bort automatisk skärpning av bilden. Bilden sparas också oskärpt. Vid den slutliga användningen av bilden får skärpningen göras.

Not 4 Det digitala original som skapas skall lagras oberoende av sökdatabaser för att inte i framtiden försvåra migreringar.

Not 5 Rapporten, " Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan ", trycker på vikten att lagra metadata. Motivet är att snabbt kunna sålla fram bilder som uppfyller sökta krav i stora samlingar. Exempel är:
- förlagans fysiska format, längd x bredd
- typ av förlaga ex film, pappersbild, glasplåt
- storlek på förlagan
- masterbildfilens pixeldimension i x- och y-led
- bitdjup/färgdjup
- bildfilsstorlek
- färgmodelltillhörighet ex ICC
-standardiserade färgdata
- justerande åtgärder på bilden
I samband med scanningen bör även dessa data lagras. De kan lagras i bildhuvudet i tif men eftersom de skall kunna nås via databasen lagras de lämpligen där. Mer metadata finns på sid 254 - 255 i utredningen.

Rev 20050126, rev 20110122